Om du hör någon ropa, så är det jag
Jag och den lilla flicka inom mig
Hand i hand står vi här, och vi ropar.
På dig.
Hon i fina flätor. Jag i stora skor.
Vi har inte gett upp.
Fåglarna lyfter från träden när de hör oss.
Oroliga. Skrämda.
Eller så kanske det bara dansar till våra röster.
Åren har gjort mig hes, men ännu kan du höra mig.
Jag är sexton år.
Och jag är livrädd.
Dikten här ovanför är skriven av Johanna Tydell, och finns med i boken "Det fattas en tärning" - en av dom bästa böcker jag någonsin läst.
Anledningen till varför jag valde att börja min blogg med denna dikt är för att den tilltalar mig på något sätt, jag känner igen mig i den. Jag är sexton år och jag är livrädd - för framtiden. Vem vet vad framtiden kommer med? Något bra? Något dåligt? Ingen vet, och det är det som skrämmer mig.
Dagen i övrigt har varit bra, och jag ångrar inte en sekund att jag gick till skolan imorse, trots att jag hellre ville ligga kvar i sängen! Fast det är klart, snart är det ju påsklov och då blir det att vila upp sig riktigt för att sedan kämpa dom två sista månaderna i nian!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar